Härliga fredag!

Det är verkligen vår i luften och det känns så himla härligt. Allt blir lite enklare när det blir varmare och man blir lite lyckligare.
Har haft en jätte mysig vecka med älsklingen hemma och vi har försökt att umgås massor.

I natt hade jag en intressant konversation med en kompis på facebook. Han var väldigt upprörd över att jag exponerar min dotter på fb med kort och info. Han tyckte att jag gav alldeles för mycket av mitt liv. Jag vet inte vad jag ska tycka om hans åsikt. Jag gav förslaget att vi kunde sluta vara vänner så slapp han ju alla mina uppdateringar men det ville han tydligen inte. Han var vän med mig för att jag är jag skrev han. Men borde han då inte acceptera vad JAG vill ha på min sida?
Visst blir det massor med Tindra just nu men jag gör ju inte så mycket annat än att umgås med henne.

Vet inte om jag ändå ska koncentrera bilderna och infon om henne hit till bloggen så behöver inte vissa bli upprörda :)

Här kommer iaf några bilder på mig och min prinsessa som min älskade och sååå duktiga man har tagit!

Ha en jätte mysig fredag nu!

Kram

Världens finaste syster!

Det har jag! Jag är så fruktansvärt stolt över henne och mitt hjärta fylls med glädje bara jag tänker på henne!

Vi har delat som fruktansvärt mycket i våra liv och många många av de finaste stunderna jag minns är tillsammans med henne.

Vi har alltid varit vi två mot resten av världen. De kända systrarna Hardman!

Nu delar vi något av det finaste som finns...vi delar upplevelsen av att vara mamma.

För en vecka sedan födde hon den finaste lilla Nellie! Ingen kan vara lika stolt som moster Karin.

Jag trodde inte min kärlek och stolthet till min syster kunde bli större men det kunde den tydligen!

Jag älskar dig över allt finaste Sofia och jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig! Jag kan inte beskriva det i ord så jag hoppas du vet ändå!!!!!

Moster finaste lilla hjärta

Nellie född 13/3 2011

Förlossningen del 2

Efter att beslutet hade tagits så gick allt snabbt kände jag. Det kom två nya barnmorskor och presenterade sig och sa att de skulle följa med oss. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad de hette. Jag fick flytta tillbaka till den vanliga britsen från förlossningssängen. Hade gärna stannat där och fött dig normalt gumman. Men med facit i handen så vet jag att kejsarsnitt var enda vägen för dig att komma ut. Vi skjutsades iväg till operationen där en drös med människor presenterade sig. Jag tror att det var ungefär 10-12 personer förutom jag och Henrik där inne. Henrik fick hoppa i jätte snygga kläder och följa med in. Jag fick bedövningen genom eda:n vilket gjorde att det dröjde lite innan snittet kunde göras. Jag var nervös och kände mig som i chocktillstånd. Förstod nog inte riktigt vad som pågick och allt kändes som i en dimma. Narkosläkaren som stod vid min sida hela tiden var jätte gullig och lugnade mig konstant. Det gjorde lite ont när de började gröpa efter dig men jag kände att det här få jag banne mig ta för nu ska du ut. Det kändes som en evighet innan jag hörde ditt skrik. Jag hörde också hur läkaren sa att du låg och sög på din stortå. Tänkte inte vidare på det utan var så lycklig över att höra dig skrika. Alla ville snabbt veta om du var en kille eller tjej. Barnmorskorna som var med oss hade nämligen slagit vad om vad du skulle vara. Henrik fick titta och konstaterade stolt att du var en tjej. Äntligen var du här min lilla älskling. Jag fick se dig snabbt och sedan gick de iväg och Henrik följde med. Jag gratulerades av alla och tårarna började komma. Så otroligt glad att allt gått bra och att du mådde bra.
Efter någon minut kom en av barnmorskorna till mig och berättade att du mådde bra men barnläkaren ville att någon från ortopeden skulle komma o titta på dina ben. Jag blev såklart jätteorolig direkt. Narkosläkaren försökte hålla koll åt mig vad som hände och alla övertygade mig hela tiden om att du mådde bra. Jag kunde även höra dig skrika längre bort. Efter ett tag kom Henrik tillsammans med barnläkaren och dig. Jag fick pussa lite på dig medan läkaren förklarade att du legat med dina ben uppåt ansiktet så de ville iväg för att undersöka dig. Henrik följde såklart med dig medan jag blev ihopsydd. Det var nog det värsta jag varit med om då jag kände mig helt ensam och övergiven samtidigt som jag kände sådan oro vad som hände med dig. Jag skjutsades sedan ut till uppvaket där jag blev helt lämnad. Jag var totalt livrädd och har aldrig känt mig så övergiven som då. Det tog mig kanske 5 minuter innan jag bröt ihop och tårarna bara rann och rann. En sköterska frågade vad som var fel men jag kunde inte förklara mellan tårarna. En annan sköterska som visste vad som hade hänt förklarade och gick sedan iväg för att ringa förlossningen och fråga efter dig och Henrik. Det dröjde inte så länge innan Henrik tillsammans med en av barnmorskorna kom rullades in med dig. Det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv när Henrik lyfte upp dig och sa att du mådde bra. Inte ens en timme gammal men redan gipsad min lilla ängel. Du hade legat med dina ben uppe vid huvudet i magen så dina knän och höft var urled. Nu hade du gips från naveln ner till tåspetsarna. Men viktigast av allt DU MÅDDE BRA: Barnmorskan la dig vid mitt bröst och direkt hittade du rätt och började att äta.Vi blev lämnade ensamma och jag hälsade för första gången på min lilla Alice. Men vi kände direkt att du var ingen Alice…. Kanske en Tindra föreslog jag för din pappa. Ett namn vi aldrig diskuterat men som nu kändes perfekt. För visst var du en liten Tindra. Född 27/1 2011 kl 15.11 med en vikt på 3280 gram. Finaste finaste Du välkommen till världen.

När finaste Tindra kom till världen

Berättelsen om när du kom till världen!
Så mycket har hänt sen jag hann skriva sist och jag har nu tänkt att jag i lugn och ro ska försöka att berätta allt som vi har gått igenom tillsammans.
Först måste dock mamma skrivaVälkommen till världen vår lilla prinsessa. Som vi har längtat efter dig och nu har vi dig äntligen här!Så här gick det till när du valde att komma ut till mig och pappa!
Natten mellan den 21/1 och den 22/1
Jag hade varit hemma hos din farmor och farfar på fredagsmys på kvällen. Hade väldigt sammadragningar hela tiden och var allmänt trött på att vara gravid J Akino hade varit dålig i magen i några dagar och var det även den här kvällen. Din farfar var så snäll så han gick ut med Akino på kvällen så att jag skulle slippa. Väl hemma så somnade jag ganska snabbt men blev väckt av Akino vid 4-tiden av att han skällde och sedan sprang emot dörren. Förstod var det handlade om och drog bara på mig lite kläder för att gå ut med honom. När jag va ute så rann det plöstligt en vätska ner för benet. Jag hajade till direkt för det hade jag inte känt förut. Det var inte så mycket men det märktes när jag kom in, Jag tänkte direkt att det nog kan ha varit lite av vattnet som kommit.
Jag somnade sedan om och ringde din mormor det första jag gjorde på morgonen. Hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen och höra efter och det gjorde jag. De sa att det antagligen var en flytning och att det var väldigt vanligt i slutet av graviditeten. Jag ringde dock din pappa och berättade vad som hade hänt. Märktes ganska snabbt att han blev orolig och nervös. Det går inte lika många flyg hem från Holland på helgerna så han blev lite stressad.Din mormor kom ut och gjorde mig sällskap och hjälpte mig med Akino. Jag fortsatte att ha väldiga flytningar och sammandragningar resten av lördagen och söndagen. På söndagskvällen s kände jag mig ganska lugn då jag visste att Henrik skulle komma hem tidigt på måndagen: Jag vet att jag satt i soffan och smekte magen och sa att nu var Du välkommen ut för pappa var snart på väg hem.
Natten mellan den 23/1 och 24/1
Jag vaknade till vid ett-tiden av en ganska starkt smärta i magen som höll i sig en minute ungefär. Jag förstod direkt att det inte bara var en sammandragning utan säker en starkt förvärk. Jag vaknade sedan ungefär två gånger i timmen resten av natten med samma värk. Vid sex-tiden hörde jag av mig till din pappa och berättade att det var något på gång men att det inte var någon panik just då. Ringde även din mormor och morfar som direkt kom ut till mig och din morfar satte sig i bilen för att hämta hem din pappa från flygplatsen. Jag åt en ordentlig frukost ifall det här var dagen som Du tänkte komma. Jag hade värkar ungefär var 10:e minut även när din pappa kom hem. Det lugnade sedan ner sig lite när jag la mig för att vila lite och vi tänkte att det nog var ett falsklarm. Din pappa åkte och tränade vid tre-tiden för då mådde jag bara bra. Men när han hade åkt fick jag bara ondare och ondare och jag messade för att höra när han skulle komma hem. Han skrev att han skulle skynda sig. Jag gick sedan på toaletten och såg att det nu var en mer blodblandad flytning och förstod att slemproppen nu hade gått.Jag stressade på din pappa lite och ringde även din mormor som kom ut för att skjutsa in oss till förlossningen och även ta hand om Akino.
Vi tog våra väskor och gick till förlossningen där vi fick lägga oss med Ctg för att se att du mådde bra och hur täta värkarna var.När jag väl låg där så lugnade allt ned sig och vi förstod att vi skulle bli hemskickade. Du mådde dock jätte bra och barnmorskan sa att vi kunde åka hem då jag bara var öppen en cm. Det var bara att vänta på att allt skulle starta ordentligt. Din moster Sofia och morbror Johan kom och hämtade oss och skjutsade hem oss. Även natten mellan måndag och tisdag var full med förvärkar ungefär två i timmen. Sov inte speciellt mycket.
Tisdagen 25/1
Även på tisdag morgon så fortsatte värkarna och vi förstod att vi antagligen skulle behöva åka in igen för att se om det hade skett någon framgång sedan kvällen innan. Henrik hade en synundersökningstid vid tolv och jag sa att jag kunde följa med innan vi åkte upp. Jag satt och väntade på honom och hade så ont hela tiden. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum. Vi ringde igen till förlossningen som bad oss komma upp.Vi fick igen ligga med Ctg för att se hur du mådde och som vanligt mådde du bara bra. När barnmorskorna sedan skulle undersöka hur öppen jag var så kom en hel del vätska vilket det hade gjort sedan lördagen. De tog en sticka och kunde konstatera att det var fostervatten som kom. Vilket gjorde oss lite oroliga för då kunde det ha sipprat vatten sedan lördagen och vi visste att de efter 48 timmar ofta ville sätta igång förlossningen när vattnet gått. Barnmorskorna ville ändå att vi skulle åka hem och vila och sedan komma tillbaka vid 8 på kvällen för att göra en ny kurva och se att allt var bra.
Jag var hemma hos din mormor och morfar på kvällen för din pappa ville träna men han vågade inte efter måndagen lämna mig ensam. Jag mådde illa och hade värkar och hade väldigt svårt att få i mig något att äta. Din pappa hämtade upp mig och sedan bar det av till förlossningen igen. Vi skojade och sa att nu var iaf din pappa inte längre rädd för att ringa på klockan, det hade han nu gjort så många gånger. Efter en ny kurva och konstaterande att jag fortfarande bara var öppen 1 cm fick vi träffa en läkare som ville kontrollera lite mer noggrant hur Du mådde.
Han gjorde ultraljud för att se att du hade tillräckligt med fostervatten och att du låg fixerad vilket du gjorde. Han kontrollerade att det var fostervatten vilket det var. Han var jätte trevlig och förklarade för oss att visst brukar man sätta igång förlossningen efter 48 timmar men han tyckte allt såg bra ut och hoppades jag skulle kunna gå full tid. Det kändes som en besvikelse och jag kände mig vädligt orolig över att det drg ut på tid. Läkaren ville att vi skulle komma tillbaka kl 10 på onsdagen för att kontrollera att allt såg bra ut även då. Så igen fick vi ta våra väskor och åka hem utan att ha dig med oss L
Onsdagen den 26/1
Jag sov knappt något natten mellan tisdagen och onsdagen och kände mig nervös inför vad de skulle komma fram till på förlossningen. Jag ville att de skulle sätta igång allt då det gått så lång tid sen jag trodde att vattnet gått. Vi fick återigen ligga med Ctg och som vanligt mådde du bra. Jag hade värkar var femte minute ungefär. Vi fick träffa två nya läkare som undersökte mig och kom fram till att jag skulle återkomma på kvällen för att bli inlagd och dagen efter skulle de sätta igång förlossningen då vattnet nu sipprat så länge. Det var ett sånt skönt besked då jag kände att jag började tröttna på att ha värkar utan att något hände.
Vi åkte ifrån sjukhuset och hämtade upp Akino för att få några timmars mys med honom. Vi stannade för att köpa med oss lite fika och åka hem till din faster och farbror för lite fika. Jag kände att värkarna nu kom snabbare och mer intesnivt men struntade i det då vi ändå skulle in på kvällen. Hemma hos Sabine och Micke började jag klocka värkarna och de kom med ca 4 minuters mellanrum men gjorde verkligen mer ont.Vi åkte hem och jag försökte vila vilket inte gick. Vi skulle tillbaka till sjukhuset kl 18 och Henrik lagade lite mat. Jag hade fått låna Sabines pilatesboll vilken jag satt och gungade på och åt min mat. Efter det bestämde vi att åka in till förlossningen då jag hade så ont och värkarna kom allt tätare. Din morfar kom och hämtade oss och skjutsade in oss. Den bilfärden var inte rolig då jag hade så ont.
Förlossningen 26/1 och 27/1
Väl uppe på förlossningen så var det återigen att ringa på ringklockan, något din pappa trott att han skulle vara jätte nervös över. Nu visste vi ju inte att han skulle ha tryckt på den knappen ca 20 gånger innan det faktiskt var dags så den här gången när vi visste att det var sista gången så var han inte nervös alls. Vi var redo för att gå in där och inte komma ut utan dig!
Vi fick gå in i ett av undersökningsrummen där vi som vanligt fick göra en kurva för att se hur du mår och som vanligt mådde du bara bra. Jag blev undersökt och var nu öppen ca 3 cm. Undersköterskan frågade hur vi nu ville ha det innan vi fick vårt rum. Ville jag låna sjukhuskläder, ville jag duscha, bada? Det kändes helt plötsligt väldigt verkligt och både jag och din pappa blev lite uppspelta. Jag tog en dusch vilket var jätte skönt men ändå jobbigt då värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum. Sedan hoppade jag in i de snygga sjukhuskläderna vilket gjorde allt väldigt verkligt och väldigt spännande. Vi fick välja mellan rum 3 och rum 4 och vi båda sa samtidigt att vi ville ha rum nummer 3. Vi blev visade runt på förlossningen, var det fanns mat och liknande. Man fick inte ha mobilen på men det fanns en brandtrappa där man kunde gå ut och ringa.Vårt rum var ganska stort och det fanns två sängar. En brits och en förlossningsäng. Sedan fanns det ett bord och stol. Vi gjorde oss lite hemmastadda och fick träffa barnmorskan Britt som skulle ta hand om oss under kvällen. Jag tror klockan var ca 19 nu.
Vi installerade oss i rummet och jag fick in en pilatesboll som jag skulle testa vid värkarna. Än så länge klarade jag av att ta mig igenom värkarna genom andning o en massa stöttning av Henrik. Britt kom in och kollade mig igen, fortfarande 3 cm men hon kände en hinna som kunde hålla kvar fostervatten. Hon förklarade det som att en hinna kunde gå sönder lite så att man sipprade vatten som jag gjort men det större hinnan var nog fortfarande intakt. Hon sa att hon ville kolla och ha sönder den och vips så bokstavligen forsade det ut vatten. Så nu gick vattnet definitivt! Efter det ökade värkarna lite så jag blev introducerad till lustgasen. Första att testa var din käre pappa som beskrev känslan som den där perfekta fyllan som man har när man står i kön till ett uteställe. Roligt hade han iaf. Jag övertog masken då värkarna var väldigt intensiva nu. Mådde skapligt bra av gasen ändå. Under några värkar så kände jag att det var på väg att komma mer vatten. Henrik hörde inte vad jag sa och det var väldigt nära att den nya floden av vatten hamnade på hans fötter. Det var bara att ringa på klockan, ta en ny dusch och sätta på sig nya kläder igen.
Blev presenterade för nattpersonalen som var en bm vid namn Sara som jag kände igen sedan tidgare. Britt sa hej då och sa att hon började sitt nästa pass kl 07 men då ville hon inte träffa oss.Hade nu öppnat mig till 6 cm och klockan var ca 22. Sedan började kampen….. Jag och Henrik trodde nog att du skulle titta ut vid 03 men tji fick vi. Timme efter timme gick värkarna var sååå intensiva så jag fick en morfinspruta men inget mer hände. Öppnade mig inte mer så Sara satte in värkstimulerande dropp för att se om det hjälpte. Men nej….. Vi var så trötta båda två men det var bara att stå ut. Jag nckade ibland till mellan värkarna men ju längre tiden gick desto mindre fick jag vila mellan. Fick en till spruta tidigt på morgonen och när Sara sa hej då så var det fortfarande bara 6 cm. Så tröstlöst.
Britt kom tillbaka och nu var även en praktikant vid namn Erika med. Det märktes att de tyckte lite synd om oss. Britt försökte massera lite och vips var jag iaf öppen 8 cm. Men nu började krafterna ta slut eftersom jag inte fick vila något mellan värkarna. Henrik var enorm på att stötta mig och utan honom hade jag gett upp mycket tidigare. Det bestämdes att jag skulle få epiduralbedöving då jag hade det så jobbigt. En kvinnlig läkare kom in och bad mig ligga ner, kuta med ryggen och vara tokstill. Jätte lätt med sådana extrema värkar. Henrik lämnade rummet så vi skulle slippa ta hand om en avsimmad man också. Jag vet ju att nålen som sticks in i ryggen inte är så liten. Det gjorde otroligt ont och när läkaren förklarade att hon misslyckats på första försöket så kändes allt rätt menlöst. När hon sedan misslyckades 4 gånger till så började jag nästan skratta åt hela situationen. Man hörde paniken i hennes röst när hon förklarade att jag hade så trångt mellan koterna och hon skulle ringa en specialist. Specialisten kom rätt snabbt, även hon en kvinna. Jätte gullig som förklarade att nu hade jag genomlidit tillräckligt nu skulle vi klara av det här. Jo tjena…. När hon stuckit mig 3 gånger hördes även hennes panik och hon sa att hon bara vågade testa en gång till. Då lyckades hon turligt nog och ganska snabbt kunde jag börja andas igen.Jag kunde se i ögonen på Britt att hon led mig när hon höll min hand genom allt det här.
Nu var jag så slutkörd och även Henrik så vi pratade inte så mycket längre. Henrik fick lov att sova men slockande nog bara en kvart. Jag försökte sova och slumrade mellan värkarna det vill säga ca 2 minuter innan jag vaknade och tog luft från masken och sedan somna om. Jag vet att jag flera gånger pratade om väldigt konstiga saker med Henrik och jag kände mig helt borta. Det gjorde mig lite ledsen eftersom det här var det största som hänt mig jag ville vara helt klar i huvudet och minnas allt!
Britt och Erika var inne ofta men inget mer hände. Till slut när klockan var ca 13 sa Britt att nu fick det vara nog, läkaren var tvungen att komma och undersöka med ultraljud varför Du inte ville flytta dit huvud nedåt. Du mådde dock otroligt bra där inne vilket var enormt skönt. Läkaren kunde efter ultraljudskontrollen konstatera att du låg med ansiktet uppåt och inte hade vinklat ner din haka vilket gjorde att du inte kunde komma längre ner. De sa att sugklocka inte fungerade för att du låg för högt upp. Din förlossningen skulle sluta med kejsarsnitt.
Nu bröt jag ihop för första gången….. jag ville inte ha kämpat så här länge för att inte få avsluta ordentligt. Henrik tröstade, Britt tröstade, Erika tröstade… Jag fick helt enkelt se till ditt bästa och du skulle inte komma ut naturligt!

Fortsättning följer....

Förlossningen

Skriver mest ner det här för att det ska finnas kvar någonstans. Är man inte ett dugg intresserad av att läsa om hur vi hade det och hur det gick till när Tindra kom till världen så behöver man ju inte heller läsa :)

Hoppas ni alla har det bra! Har haft lite fullt upp de senaste dagarna s¨å har inte hunnit blogga men det kommer!

Kram på er!