När finaste Tindra kom till världen

Berättelsen om när du kom till världen!
Så mycket har hänt sen jag hann skriva sist och jag har nu tänkt att jag i lugn och ro ska försöka att berätta allt som vi har gått igenom tillsammans.
Först måste dock mamma skrivaVälkommen till världen vår lilla prinsessa. Som vi har längtat efter dig och nu har vi dig äntligen här!Så här gick det till när du valde att komma ut till mig och pappa!
Natten mellan den 21/1 och den 22/1
Jag hade varit hemma hos din farmor och farfar på fredagsmys på kvällen. Hade väldigt sammadragningar hela tiden och var allmänt trött på att vara gravid J Akino hade varit dålig i magen i några dagar och var det även den här kvällen. Din farfar var så snäll så han gick ut med Akino på kvällen så att jag skulle slippa. Väl hemma så somnade jag ganska snabbt men blev väckt av Akino vid 4-tiden av att han skällde och sedan sprang emot dörren. Förstod var det handlade om och drog bara på mig lite kläder för att gå ut med honom. När jag va ute så rann det plöstligt en vätska ner för benet. Jag hajade till direkt för det hade jag inte känt förut. Det var inte så mycket men det märktes när jag kom in, Jag tänkte direkt att det nog kan ha varit lite av vattnet som kommit.
Jag somnade sedan om och ringde din mormor det första jag gjorde på morgonen. Hon tyckte jag skulle ringa till förlossningen och höra efter och det gjorde jag. De sa att det antagligen var en flytning och att det var väldigt vanligt i slutet av graviditeten. Jag ringde dock din pappa och berättade vad som hade hänt. Märktes ganska snabbt att han blev orolig och nervös. Det går inte lika många flyg hem från Holland på helgerna så han blev lite stressad.Din mormor kom ut och gjorde mig sällskap och hjälpte mig med Akino. Jag fortsatte att ha väldiga flytningar och sammandragningar resten av lördagen och söndagen. På söndagskvällen s kände jag mig ganska lugn då jag visste att Henrik skulle komma hem tidigt på måndagen: Jag vet att jag satt i soffan och smekte magen och sa att nu var Du välkommen ut för pappa var snart på väg hem.
Natten mellan den 23/1 och 24/1
Jag vaknade till vid ett-tiden av en ganska starkt smärta i magen som höll i sig en minute ungefär. Jag förstod direkt att det inte bara var en sammandragning utan säker en starkt förvärk. Jag vaknade sedan ungefär två gånger i timmen resten av natten med samma värk. Vid sex-tiden hörde jag av mig till din pappa och berättade att det var något på gång men att det inte var någon panik just då. Ringde även din mormor och morfar som direkt kom ut till mig och din morfar satte sig i bilen för att hämta hem din pappa från flygplatsen. Jag åt en ordentlig frukost ifall det här var dagen som Du tänkte komma. Jag hade värkar ungefär var 10:e minut även när din pappa kom hem. Det lugnade sedan ner sig lite när jag la mig för att vila lite och vi tänkte att det nog var ett falsklarm. Din pappa åkte och tränade vid tre-tiden för då mådde jag bara bra. Men när han hade åkt fick jag bara ondare och ondare och jag messade för att höra när han skulle komma hem. Han skrev att han skulle skynda sig. Jag gick sedan på toaletten och såg att det nu var en mer blodblandad flytning och förstod att slemproppen nu hade gått.Jag stressade på din pappa lite och ringde även din mormor som kom ut för att skjutsa in oss till förlossningen och även ta hand om Akino.
Vi tog våra väskor och gick till förlossningen där vi fick lägga oss med Ctg för att se att du mådde bra och hur täta värkarna var.När jag väl låg där så lugnade allt ned sig och vi förstod att vi skulle bli hemskickade. Du mådde dock jätte bra och barnmorskan sa att vi kunde åka hem då jag bara var öppen en cm. Det var bara att vänta på att allt skulle starta ordentligt. Din moster Sofia och morbror Johan kom och hämtade oss och skjutsade hem oss. Även natten mellan måndag och tisdag var full med förvärkar ungefär två i timmen. Sov inte speciellt mycket.
Tisdagen 25/1
Även på tisdag morgon så fortsatte värkarna och vi förstod att vi antagligen skulle behöva åka in igen för att se om det hade skett någon framgång sedan kvällen innan. Henrik hade en synundersökningstid vid tolv och jag sa att jag kunde följa med innan vi åkte upp. Jag satt och väntade på honom och hade så ont hela tiden. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum. Vi ringde igen till förlossningen som bad oss komma upp.Vi fick igen ligga med Ctg för att se hur du mådde och som vanligt mådde du bara bra. När barnmorskorna sedan skulle undersöka hur öppen jag var så kom en hel del vätska vilket det hade gjort sedan lördagen. De tog en sticka och kunde konstatera att det var fostervatten som kom. Vilket gjorde oss lite oroliga för då kunde det ha sipprat vatten sedan lördagen och vi visste att de efter 48 timmar ofta ville sätta igång förlossningen när vattnet gått. Barnmorskorna ville ändå att vi skulle åka hem och vila och sedan komma tillbaka vid 8 på kvällen för att göra en ny kurva och se att allt var bra.
Jag var hemma hos din mormor och morfar på kvällen för din pappa ville träna men han vågade inte efter måndagen lämna mig ensam. Jag mådde illa och hade värkar och hade väldigt svårt att få i mig något att äta. Din pappa hämtade upp mig och sedan bar det av till förlossningen igen. Vi skojade och sa att nu var iaf din pappa inte längre rädd för att ringa på klockan, det hade han nu gjort så många gånger. Efter en ny kurva och konstaterande att jag fortfarande bara var öppen 1 cm fick vi träffa en läkare som ville kontrollera lite mer noggrant hur Du mådde.
Han gjorde ultraljud för att se att du hade tillräckligt med fostervatten och att du låg fixerad vilket du gjorde. Han kontrollerade att det var fostervatten vilket det var. Han var jätte trevlig och förklarade för oss att visst brukar man sätta igång förlossningen efter 48 timmar men han tyckte allt såg bra ut och hoppades jag skulle kunna gå full tid. Det kändes som en besvikelse och jag kände mig vädligt orolig över att det drg ut på tid. Läkaren ville att vi skulle komma tillbaka kl 10 på onsdagen för att kontrollera att allt såg bra ut även då. Så igen fick vi ta våra väskor och åka hem utan att ha dig med oss L
Onsdagen den 26/1
Jag sov knappt något natten mellan tisdagen och onsdagen och kände mig nervös inför vad de skulle komma fram till på förlossningen. Jag ville att de skulle sätta igång allt då det gått så lång tid sen jag trodde att vattnet gått. Vi fick återigen ligga med Ctg och som vanligt mådde du bra. Jag hade värkar var femte minute ungefär. Vi fick träffa två nya läkare som undersökte mig och kom fram till att jag skulle återkomma på kvällen för att bli inlagd och dagen efter skulle de sätta igång förlossningen då vattnet nu sipprat så länge. Det var ett sånt skönt besked då jag kände att jag började tröttna på att ha värkar utan att något hände.
Vi åkte ifrån sjukhuset och hämtade upp Akino för att få några timmars mys med honom. Vi stannade för att köpa med oss lite fika och åka hem till din faster och farbror för lite fika. Jag kände att värkarna nu kom snabbare och mer intesnivt men struntade i det då vi ändå skulle in på kvällen. Hemma hos Sabine och Micke började jag klocka värkarna och de kom med ca 4 minuters mellanrum men gjorde verkligen mer ont.Vi åkte hem och jag försökte vila vilket inte gick. Vi skulle tillbaka till sjukhuset kl 18 och Henrik lagade lite mat. Jag hade fått låna Sabines pilatesboll vilken jag satt och gungade på och åt min mat. Efter det bestämde vi att åka in till förlossningen då jag hade så ont och värkarna kom allt tätare. Din morfar kom och hämtade oss och skjutsade in oss. Den bilfärden var inte rolig då jag hade så ont.
Förlossningen 26/1 och 27/1
Väl uppe på förlossningen så var det återigen att ringa på ringklockan, något din pappa trott att han skulle vara jätte nervös över. Nu visste vi ju inte att han skulle ha tryckt på den knappen ca 20 gånger innan det faktiskt var dags så den här gången när vi visste att det var sista gången så var han inte nervös alls. Vi var redo för att gå in där och inte komma ut utan dig!
Vi fick gå in i ett av undersökningsrummen där vi som vanligt fick göra en kurva för att se hur du mår och som vanligt mådde du bara bra. Jag blev undersökt och var nu öppen ca 3 cm. Undersköterskan frågade hur vi nu ville ha det innan vi fick vårt rum. Ville jag låna sjukhuskläder, ville jag duscha, bada? Det kändes helt plötsligt väldigt verkligt och både jag och din pappa blev lite uppspelta. Jag tog en dusch vilket var jätte skönt men ändå jobbigt då värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum. Sedan hoppade jag in i de snygga sjukhuskläderna vilket gjorde allt väldigt verkligt och väldigt spännande. Vi fick välja mellan rum 3 och rum 4 och vi båda sa samtidigt att vi ville ha rum nummer 3. Vi blev visade runt på förlossningen, var det fanns mat och liknande. Man fick inte ha mobilen på men det fanns en brandtrappa där man kunde gå ut och ringa.Vårt rum var ganska stort och det fanns två sängar. En brits och en förlossningsäng. Sedan fanns det ett bord och stol. Vi gjorde oss lite hemmastadda och fick träffa barnmorskan Britt som skulle ta hand om oss under kvällen. Jag tror klockan var ca 19 nu.
Vi installerade oss i rummet och jag fick in en pilatesboll som jag skulle testa vid värkarna. Än så länge klarade jag av att ta mig igenom värkarna genom andning o en massa stöttning av Henrik. Britt kom in och kollade mig igen, fortfarande 3 cm men hon kände en hinna som kunde hålla kvar fostervatten. Hon förklarade det som att en hinna kunde gå sönder lite så att man sipprade vatten som jag gjort men det större hinnan var nog fortfarande intakt. Hon sa att hon ville kolla och ha sönder den och vips så bokstavligen forsade det ut vatten. Så nu gick vattnet definitivt! Efter det ökade värkarna lite så jag blev introducerad till lustgasen. Första att testa var din käre pappa som beskrev känslan som den där perfekta fyllan som man har när man står i kön till ett uteställe. Roligt hade han iaf. Jag övertog masken då värkarna var väldigt intensiva nu. Mådde skapligt bra av gasen ändå. Under några värkar så kände jag att det var på väg att komma mer vatten. Henrik hörde inte vad jag sa och det var väldigt nära att den nya floden av vatten hamnade på hans fötter. Det var bara att ringa på klockan, ta en ny dusch och sätta på sig nya kläder igen.
Blev presenterade för nattpersonalen som var en bm vid namn Sara som jag kände igen sedan tidgare. Britt sa hej då och sa att hon började sitt nästa pass kl 07 men då ville hon inte träffa oss.Hade nu öppnat mig till 6 cm och klockan var ca 22. Sedan började kampen….. Jag och Henrik trodde nog att du skulle titta ut vid 03 men tji fick vi. Timme efter timme gick värkarna var sååå intensiva så jag fick en morfinspruta men inget mer hände. Öppnade mig inte mer så Sara satte in värkstimulerande dropp för att se om det hjälpte. Men nej….. Vi var så trötta båda två men det var bara att stå ut. Jag nckade ibland till mellan värkarna men ju längre tiden gick desto mindre fick jag vila mellan. Fick en till spruta tidigt på morgonen och när Sara sa hej då så var det fortfarande bara 6 cm. Så tröstlöst.
Britt kom tillbaka och nu var även en praktikant vid namn Erika med. Det märktes att de tyckte lite synd om oss. Britt försökte massera lite och vips var jag iaf öppen 8 cm. Men nu började krafterna ta slut eftersom jag inte fick vila något mellan värkarna. Henrik var enorm på att stötta mig och utan honom hade jag gett upp mycket tidigare. Det bestämdes att jag skulle få epiduralbedöving då jag hade det så jobbigt. En kvinnlig läkare kom in och bad mig ligga ner, kuta med ryggen och vara tokstill. Jätte lätt med sådana extrema värkar. Henrik lämnade rummet så vi skulle slippa ta hand om en avsimmad man också. Jag vet ju att nålen som sticks in i ryggen inte är så liten. Det gjorde otroligt ont och när läkaren förklarade att hon misslyckats på första försöket så kändes allt rätt menlöst. När hon sedan misslyckades 4 gånger till så började jag nästan skratta åt hela situationen. Man hörde paniken i hennes röst när hon förklarade att jag hade så trångt mellan koterna och hon skulle ringa en specialist. Specialisten kom rätt snabbt, även hon en kvinna. Jätte gullig som förklarade att nu hade jag genomlidit tillräckligt nu skulle vi klara av det här. Jo tjena…. När hon stuckit mig 3 gånger hördes även hennes panik och hon sa att hon bara vågade testa en gång till. Då lyckades hon turligt nog och ganska snabbt kunde jag börja andas igen.Jag kunde se i ögonen på Britt att hon led mig när hon höll min hand genom allt det här.
Nu var jag så slutkörd och även Henrik så vi pratade inte så mycket längre. Henrik fick lov att sova men slockande nog bara en kvart. Jag försökte sova och slumrade mellan värkarna det vill säga ca 2 minuter innan jag vaknade och tog luft från masken och sedan somna om. Jag vet att jag flera gånger pratade om väldigt konstiga saker med Henrik och jag kände mig helt borta. Det gjorde mig lite ledsen eftersom det här var det största som hänt mig jag ville vara helt klar i huvudet och minnas allt!
Britt och Erika var inne ofta men inget mer hände. Till slut när klockan var ca 13 sa Britt att nu fick det vara nog, läkaren var tvungen att komma och undersöka med ultraljud varför Du inte ville flytta dit huvud nedåt. Du mådde dock otroligt bra där inne vilket var enormt skönt. Läkaren kunde efter ultraljudskontrollen konstatera att du låg med ansiktet uppåt och inte hade vinklat ner din haka vilket gjorde att du inte kunde komma längre ner. De sa att sugklocka inte fungerade för att du låg för högt upp. Din förlossningen skulle sluta med kejsarsnitt.
Nu bröt jag ihop för första gången….. jag ville inte ha kämpat så här länge för att inte få avsluta ordentligt. Henrik tröstade, Britt tröstade, Erika tröstade… Jag fick helt enkelt se till ditt bästa och du skulle inte komma ut naturligt!

Fortsättning följer....

Förlossningen

Skriver mest ner det här för att det ska finnas kvar någonstans. Är man inte ett dugg intresserad av att läsa om hur vi hade det och hur det gick till när Tindra kom till världen så behöver man ju inte heller läsa :)

Hoppas ni alla har det bra! Har haft lite fullt upp de senaste dagarna s¨å har inte hunnit blogga men det kommer!

Kram på er!

Graviditeten

Under tiden som Skorpan (Tindra) låg i magen så skrev jag lite dagbok om vad som hände.
Tänkte jag skulle dela med mig om det jag skrivit. Först kommer inlägget om hur vändingen av busungen gick till!

Söndagen 16 januari 2011
Hej mammas busunge
Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist. Först så jobbade jag några dagar förra veckan. Var ganska tungt men otroligt kul att träffa alla på jobbet o sen när jag visste att det inte var många dagar det handlade om så gjorde det inte så mycket.
I tisdags eftermiddag var vi på första föräldragruppen med bm Berit. Det var helt okej och de andra paren och blivande mammorna var ungefär i vår ålder så det kändes bra. Vi pratade mest allmänt om våra graviditeter och sånt. Vi var paret som skulle ha nästsnabbast så vi får väl se om du behagar komma ut då.
I torsdags skulle jag o din pappa på återbesök hos vår bm Ylva för att försäkra oss om att du fortfarande låg med huvudet nedåt och att du var redo för att snart komma ut till oss. Jag tyckte på onsdagen att dina rörelser var lite annorlunda och magen var inte riktigt som vanligt men jag tänkte inte så mycket på det. Först så pratade vi om hur graviditeten varit och vilka önskemål vi har inför förlossningen. Sen var det dags att titta hur du låg och jag var inte alls nervös då du faktiskt de senaste 10 veckorna har snällt legat med huvudet nedåt. Jag ville mest veta om du hade fixerat dig och att det kanske började närma sig. Ylva ville titta med ultraljud för att se hur du låg, hon hittade ditt hjärta som slog sååå fint direkt vilket såklart alltid lugnar din nervösa mamma. Jag vill så gärna att du ska må bra där inne. Men sen när hon villle hitta ditt huvud så var det inte alls där det varit förut. Hon kunde snabbt konstatera att du din lilla busunge hade svängt runt och nu låg med rumpan nedåt.Man märkte direkt att Ylva blev lite allvarligare. Inte för att det är farligt på något sätt men nu var vi tvungna att tänka om och ändra taktik helt enkelt. Hon kunde dock känna att du inte hade fixerat rumpan nedåt än vilket var bra. Då skulle en vändning av dig kunna lyckas enklare.
Vi gick tillbaka till rummet och Ylva ringde till förlossningen för att få en tid för vändning och vi begärde direkt att det skulle ske snart då jag absolut ville ha din pappa med. Vi fick en tid direkt på fredag morgon och jag fick order om att inte äta något på 12 timmar innan och Ylva sa även åt oss att ta med Bb-väskan då man aldrig vet hur bebisen reagerar på att bli vänd. Det hände väldigt sällan men vi skulle ställa in oss på att bli föräldrar ganska snart. Jag såg hur stressad din pappa blev av de orden och jag själv blev mest rädd för din skull. Jag kan gå igenom vilken smärta som helst för dig men du måste må bra det är viktigast för oss.
Vi ringde så klart din mormor direkt och när jag skulle berätta för henne så blev det lite för mycket för mig och jag blev ledsen. Det kom så mycket tankar på en gång. Jag gick till jobbet för några timmar och berättade för alla att det blev min sista dag då. Jag sjukskrev mig på en gång, nu ska mamma vara lugn fram tills du behagar att komma ut.
Torsdagskvällen var ganska jobbig och det var många tankar som snurrade. Jag var inte så jätte orolig för smärtan som alla sa skulle komma. Jag tänkte på Dig och hur du mår. Har du lagt dig så för att du känner att du behöver det så vill inte vi vara de som försöker ändra på det. Din pappa var underbar under hela kvällen o stöttade när jag va ledsen och kom med uppmuntrande ord hela tiden. Vi la upp en taktik ifall vändningen inte skulle lyckas. Då ville vi inte försöka mer utan boka in en tid för att ta ut Dig med kejsarsnitt.
Jag sov inte många timmar natten till fredag och var riktigt skakis på vägen till sjukhuset. Jag var lite orolig för en spruta man ska få också då man ofta mår lite dåligt av den. Vi fick ett rum där de kopplade upp ett Ctg som visade en kurva på dina hjärtslag och du verkade må vädlugt bra där inne. Läkaren kom sedan för att genom ultraljud se att du låg kvar med rumpan nedåt och sedan tittade hon även hur moderkakan låg, fostervattnet och tittade så du inte var helt intrasslad i navelsträngen. Allt såg bra ut så efter ett tag kom läkare nummer två som skulle hjälpa till att vända dig. Jag fick sprutan med Bricanyl och precis när jag började känna att hjärtat slog snabbare så började de att flytta på dig. Din pappa satt uppe vid mitt huvud och peppade med lugna ord. Jag försökte i början att koncentrera mig på att andas ordentligt men efter en kort stund så tog smärtan över och det var omöjligt att fokusera på något annat. Jag skrek nog rätt högt och de fick två gånger pausa. De berömde mig och sa att Du nu låg på tvären så det var inte långt kvar. Din pappa lovade att jag skulle få världens största hamburgare efter det här var klart J De tog nya tag och då kunde jag nästan känna hur du halkade till och hamnade rätt. De dubbelkollade med ultraljud att du låg rätt och så snabbt på med Ctg för att se att du mådde bra. Du var lite stressad i början men sen kom din puls i takt igen. Jag var helt slut och magen var såå öm. Jag tror dock att din pappa blev ganska stolt över att vi klarade det. Vi fick ligga en timme för att se att du mådde bra och sedan fick vi åka iväg för att äta lunch och efter två timmar skulle vi tillbaka för att kolla ditt hjärtslag igen.
Vi åkte och åt den där hamburgaren som jag blivit lovad. Sen hade vi en halvtimme så vi åkte och tittade på bilar lite men jag började känna mig rätt svag och yr plus att magen gjorde väldigt ont. Du var så himla lugn där inne också så jag började såklart bli orolig. Väl tillbaka på sjukhuset så kopplades vi upp igen. Vi låg och pratade om vilket namn vi ska ge dig när du kommer ut och efter ca 40 minuter kom barnmorskan in och sa att de inte riktigt ville släppa oss för att de såg på kurvan att jag hade sammandragningar. Jag hade haft lite ont men inte tänkt direkt på vad det var. Vi kunde sedan se på kurvan att jag hade värkar som kom med ca 4 minuters avstånd och som var rätt kraftiga. De började nu kännas rätt rejält. Bm kom in igen och sa att läkarna ville ge mig mer Bricanyl som nu skulle göra så att värkarna lugnade sig. Vi frågade vad som skulle hända om de inte lugnade sig och hon sa då leendes att då skulle vi föda barn idag. Vi blev nog lite chockade men började nästan se fram emot att du skulle komma.Sprutan gjorde dock att det lugnade ner sig och vi fick efter någon timme tillåtelse att åka hem. Vi hade nog gärna stannat kvar och hjälpt dig till världen J
Du blev otroligt lugn igen efter sprutan och hela fredagkvällen plus natten då jag var vaken så rörde du dig ingenting. När du även på lördagmorgon var kolugn hur mycket jag än buffade så blev jag självklart tokorolig. Henrik ringde till förlossningen som bad oss komma in och göra en kurva för att se att du mår bättre. Det var jättejobbigt och jag hade helt plötslig ställt mig in på det värsta. Din pappa fortsatte att stråla genom peppning och namnlekar för att jag skulle tänka på annat. Väl på förlossningen så hittade bm ditt hjärtslag direkt och efter ca 15 minuter så började du göra lite rörelser där inne. Kurvan visade dock att mina sammandragningar var kvar och vi började hoppas lite igen men tyvärr så blev vi hemskickade igen.
Nu går vi bara o längtar tills du bestämmer dig för att komma ut. Vi är redo och vi hoppas du kommer snart. Nu åker din pappa till jobbet en vecka men sen är Du mer än välkommen hjärtat. O vill Du komma innan så gör det <3
Vi älskar dig över allt vår lilla busunge och nu ligger du kvar där du ligger.

Rejäl viktuppgång

Våran stora tjej hade verkligen lagt på sig igår när vi vägde o mätte henne. Jag trodde att hon skulle ha gått upp ca 150 gram sedan 10 dagar sedan och Henrik trodde lite mindre. Tji fick vi! 500 gram hade vår lilla tös lagt på sig så nu vägde hon 4050 gram. Känns ju förstås skönt att hon får i sig tillräckligt med mjölk och att hon mår bra! Vi tyckte att 50 kläderna vi fick av tvillingarna var lite små och inte så konstigt. Tindra hade ju även växt 3 cm på 10 dagar :)

Vi är nog snart om Saga och Ella i storlek :)

Idag har jag städat lite och tvättat. SEdan gick jag första korta promenaden med vagnen och Akino själv. Var lite nervös då vi bara gått med Henrik och då är Akino nästan alltid lös. Men med sin nya sele som vi fick av mamma o pappa i julas så gick det alldeles lysande. Han var så duktig och gick bredvid vagnen hela tiden. Vi mötte till och med en hund men det gick jätte bra. Så nu känner jag mig så peppad att ge mig ut med Akino och Tindra på långpromenader med en ljudbok i öronen! För nu ska de sista kilona plus några kilon till bort! :)

Imorgon ska jag och Tindra följa med Sofia till bm, blir spännande! Och sedan blir det en fika med Christine på stan!

Nu ska jag träna lite med vikterna vi inhandlade igår och sen blir det att laga mat!

Är bara otroligt lycklig och idag känns allt ännu bättre än tidigare!

Stor kram på er!

Bvc

Snart ska jag o prinsessan iväg till BVC för att se hur mycket hon har växt, ska bli jätte spännande! Man ser ju att hon har växt mest på längden! Idag fick vi gå upp en storlek på blöja då ettan blivit för liten! Återkommer med info när vi kommer hem. Henrik får stanna hemma o bygga o så följer mormor med, hon är lite sugen på att viss upp Tindra på jobbet :)
Kram på er!

Vi är tillbaka!

Och som vi är tillbaka! Det har hänt sjukt mycket sen jag sist skrev!
Det största som hänt är att vår familj har utökats med en liten prinsessa vid namn Ti dra!
Den 27:e januari föddes vår lilla kärlek!
Jag var ju på väg att byts blogg men jag känner att då vinner en annan person! Vi kör på här och jag hoppas ni hänger på!

Ska självklart berätta allt om när Tindra kom till världen, det var ingen vanlig ankomst det inte!

Stor kram på er!

......

Tack för alla underbart fina kommentarer jag fick efter mitt senaste inlägg. De värmer verkligen. Det sårar dock att märka att vissa personer som sagt sig finnas där i vått o torrt inte ens har hört av sig. När sedan vår andra stora nyhet spred sig på Fb så visade de sig. Lite tragisk tycker jag men det kanske tyvärr bara visar på hur de människorna fungerar? Känner iaf en stor besvikelse och känner mig totalt grundlurad att jag faktiskt trott att jag betytt något..

Jag har iaf tagit beslutet att ett tag låta bloggen vila. Ni som står mig nära vet vad som just nu pågår i mitt och Henriks liv och det är så mycket större än bloggen :)

Vi är otroligt lyckliga o mår otroligt bra!

Ta hand om er alla så kanske vi hörs snart igen!
Kram